Vecka 14
22 april fick vi BF efter gårdagens ultraljud. Fick en stor kram av barnmorskan som sa att några av dom lyckligaste stunderna i yrket är att möta "gamla IVF-are" som är gravida på nytt. Nog är det fantastiskt!
Trots alla symptom har jag haft svårt att ta in att det bor en liten mini i magen. Kanske blev det lite lättare igår.. Men ändå, är så fullt upptagen av att rodda i vardagen att jag knappt hinner tänka på varför jag kräks i tid och otid.
Och kräks, det gör jag alltså än.
Vissa dagar känner jag mig så svag och vill bara gråta, även om min fina man försöker få mig att inse vilken kämpe jag är. Han är fin, nästan jämt... Förutom som när han imorse sa att "mitt illamående står honom upp i halsen". Tror ni den gravida kvinnan hade svar på tal? 😊 Morr!
Vabbat idag, halva barngruppen har svinkoppor och efter att dottern vaknat med röda prickar/utslag över kinden och ner mot munnen befarade vi det värsta. Peppar peppar har det inte blivit värre..
Fick reda på idag att vår grannes dotter har obotlig cancer och även en tvåårig dotter. Alltså det är så sorgligt att jag knappt orkar tänka på det. Varför är livet så grymt? Ta vara på varandra ❤️
