Om oro
Med dottern levde jag varje dag som på nåder i början av graviditeten. Jag vågade knappt andas utan rädsla för att förlora pyret. Varje dag var oändlig, liksom varje toabesök var fyllt av skräck.
Jag har funderat kring mitt plötsliga lugn i den här graviditeten. Klart jag ber till gudarna om att bebisen ska födas frisk i april, MEN jag vet att jag kan göra ytterst lite för att påverka det. Kanske är det så att jag inte riktigt vill ta in HUR lycklig jag faktiskt är, förrän jag vet att bebisen mår bra. Skyddsmekanismer, ni vet.
Samtidigt, hur planerad den här bebisen än var så var jag så oförberedd. Har kanske inte smält det riktigt än.
