Då var jag tillbaka
Hej.
Efter att vår dotter föddes var jag säker på att jag hade gjort upp med den ofrivilliga barnlösheten. Och kanske var det så att jag hade det, just då. Tills för någon månad sen var jag den som utåt sett alltid sa "att vi är så lyckliga för vår dotter och ytterligare ett barn vore bara bonus. Händer det så händer det..".
Och jo. Visst är det så, på ett sätt. Jag är oerhört tacksam och lycklig för vår fina dotter, kan egentligen inte begära mer känns det som. Men så läste jag någonstans att "man faktiskt är ofrivilligt barnlös tills man har dom barn man vill ha". Och ja, helt plötsligt kändes det som att det kanske var okej att släppa fram den känslan.
Jag ÄR oerhört tacksam, men jag önskar faktiskt ett syskon.
Så enkelt är det.
I tisdags tog jag ut min spiral.
Naiv eller inte, men jag hoppas bli gravid utan IVF den här gången.
Ännu mer naivt var att tro att jag skulle slippa undan alla jobbiga känslor kring det här,
bara för att jag tog ut spiralen "i tid" (alltså innan det verkliga syskonsuget satt in).
Men nej.. Jag är inne i svängen direkt.
Med samma frågor och våndor som sist.
Hur ska detta sluta?
Cykeldag 5.
