Att inte vilja vilja
Jag känner att jag tappat bort mina känslor i det här med syskonförsök. Ena stunden tänker jag att "det inte är så bråttom och det vore skönt att hinna följa min klass hela det här året och att komma in i nya rutinerna och att det är rätt skönt med bara ett barn och yadayada" för att sen ramla ner i ett svart hål när någon avslöjar en graviditet. Speciellt syskongraviditeter. Det kan liksom göra fysiskt ont i hjärtat. Kanske är jag helt enkelt i någon slags förnekelsefas? För jag vill ju. Så. Himla. Mycket.
Men jag antar att jag inte vill vilja något som gör ont, något som kan slå sönder lyckobubblan jag trots allt lever i med vår älskade unge. Jag vill inte vilja ha något jag inte kan få.
Vad är det nu, fem dagar till BIM typ..
